主選單

登入

Om Taiwan : Bråket om konstarvet

發表人 vitaiwan 於 2009/3/16 1:00:00 (1661 人讀取)

Sydsvenskans Ola Wong har besökt Nationella palatsmuseet och gör en historisk tillbakablick på konflikten mellan Kina och Taiwan.


Man kan ana dammet som blandas med svettpärlor på hennes panna under polomatchen i kejsarstaden Changan (dagens Xian) någon gång mellan år 618 och 907 – då Changan var världens största stad och Kina, för kanske enda gången, gjorde skäl för namnet Mittens rike. Det var också den enda dynastin med en kvinnlig kejsare.



Polospelerskan, i trefärgad glasyr, bär vittnesmål om den relativa jämställdheten vid Tanghovet: Hon sitter grensle på hästryggen iklädd byxor och stövlar – traditionen med bundna fötter har ännu inte börjat vingklippa kinesiskorna. Hon håller ner hästens huvud med vänsterhandens tygel medan den högra är formad i ett grepp kring en klubba. Blicken är riktad mot marken och den osynliga bollen. Historien om hur hon hamnade här, på Nationella palatsmuseet i Taipei, kunde ha varit hämtad ur en Indiana Jones-film.

När Kinas nationalistregering år 1949 flydde till Taiwan undan Maos framryckande kommunistarmé tog de med sig hela den kejserliga konstsamlingen: 650 000 föremål, varav 230 000 från den kejserliga skattkammaren i Förbjudna staden. Dessa hade samlats under en period på nästan 1 000 år, ända från Songdynastin till kejsarna av den sista Qingdynastin.

År 1925 gjordes Förbjudna staden i Peking om till museum. Barnkejsaren Pu Yi hade störtats redan 1911. Nu skulle det gamla palatset bli en utställningshall för Republiken Kinas feodala förflutna. Men år 1931 ockuperade Japan Manchuriet, nordöstra Kina. För att inte skatterna skulle riskera att hamna i fiendens händer beslutade regeringen att flytta dem. Objekten packades ner i 90 000 trälårar och fördes bort. Förbjudna staden i Peking blev ett tomt skal. De föremål som visas där idag är hämtade från privata samlingar och utgrävningar.



Den första anhalten för konstskatterna blev republikens nya huvudstad Nanjing. När andra världskriget började trängde japanerna in i hjärtat av Kina. De erövrade Nanjing och massakrerade en stor del av befolkningen. Regeringen under nationalistpartiet Kuomintang tog med sig lårarna på en desperat reträtt mot centrala Kina. Flera gånger undkom de mirakulöst att bli bombade.

Efter japanernas kapitulation 1945 flammade inbördeskriget mot Maos kommunister upp igen. Det korrumperade Nationalistpartiet förlorade. Samlingen evakuerades återigen under 1948–49 tillsammans med ledaren Chiang Kai-shek och 1,5 miljoner anhängare. Denna gång till Taiwan, en ö utanför Kinas sydöstra kust som nyligen återtagits från Japan.

Från exilen fortsatte Nationalistpartiet att insistera på att de var Kinas legitima härskare. Kejsarsamlingen blev en viktig symbol för det politiska arvet. Chiang Kai-shek lät bygga ett nytt palatsmuseum: gugong, som det heter på kinesiska. Därför finns det idag förvirrande nog två kinesiska palatsmuseer, ett i Peking och ett i Taipei.

En positiv bieffekt var att samlingen därmed räddades från att förstöras eller säljas under kulturrevolutionen.



Sedan demokratiska reformer infördes på Taiwan 1987 har museet blivit ett verktyg för att bryta öns diplomatiska isolering. Men hittills har enbart fyra stora utlån kunnat göras. Taiwan, eller Republiken Kina, som den omstridda staten fortfarande officiellt kallar sig, kräver nämligen att mottagarländerna först stiftar lagar som ger föremålen immunitet, så att inte Kina ska kunna göra anspråk på dem. Sådana regler finns bara i Österrike, USA, Frankrike, Tyskland och England.

Varje år besöker 10 000 kinesiska turister museet i Taipei för att beskåda föremålen de anser att Chiang Kai-shek stal med sig. När man går genom utställningshallarna är det ett namn som återkommer hela tiden: kejsar Qianlong. Han är den som skaffade flest föremål till samlingen.

När vi beundrar en oskattbar pjäs i ju-porslinet från Norra Song berättar guiden att Qianlong brukade använda den som matskål till katten. Det tillverkades 1086–1106 i en teknik som fortfarande inte har kunnat återskapas. Ju-celadon är det finaste kinesiska porslinet, med en blåturkos färgton, som himlen efter regn, med en rosaaktig nyans på kanten, troligen skapad genom krossad agat. Bara sjuttio ju-objekt återstår. Varje enskild liten vas vi får se är värderad till 270 miljoner dollar. Just skålen för kattmat – egentligen en vas för pingstliljor – anses som helt oskattbar. Till skillnad från mängder av andra föremål på museet ristade Qianlong inte in sitt namn eller klottrade på den.



Hans tjänst eller otjänst för kulturarvet uttrycks bäst av den vanligtvis nyktre och försiktige sinologen F W Mote i boken ”Imperial China”: ”Den officiella samlingen av hans dikter uppgår till 40 000 poem, allihop dåliga och många av dem löjligt usla. Ingen annan i hela Kinas historia producerade så många dikter. Vi måste anta att han fick hjälp med tillverkningen. Men vissa kritiker har påpekat att den låga kvalitén i sig är bevis nog för att det verkligen är Qianlong som är upphovsman. Han var en passionerad konst- och antiksamlare. Kejsarens begär efter andras konst var notorisk. Samlare levde i skräck för att han skulle få nys om deras bästa föremål och begära dem i gåva. Dagens konnässörer är extra upprörda över att han insisterade på att skriva långa minnesdikter, på de finaste målningarna i samlingen. Om smak och respekt för konsten borde ha hindrat honom från det så övervann hans omåttliga självförtroende bägge. Indignerade kritiker i senare tider har kallat hans kluddande för vandalism. Inte desto mindre, den kejserliga konstsamlingen som han skapade och med kärlek katalogiserade, har aldrig överträffats sedan dess, varken i omfång eller kvalitet.”

Intressant nog förefaller det finnas ett direkt omvänt samband mellan bra artist och dålig statsman. Qianlong må ha varit den sämste poeten under 5 000 år av kinesisk kulturhistoria, men hans 64 år långa regeringsperiod betraktas som Qingdynastins strålande höjdpunkt.

Huizhong (1082–1135 e Kr) av Norra Song var däremot en utsökt målare och kalligraf, men en katastrofal kejsare. Han höjde upp kulturarbetarna från deras traditionellt låga status i samhället. De fick bära en jadefisk i bältet, precis som ämbetsmännen. Med kejsaren omgiven av poeter och skönandar kollapsade givetvis Norra Song. Det barbariska jurchen-folket invaderade riket. Huizhong dog 52 år gammal i förnedring som fånge i Manchuriet.



Givet alla dessa mästerverk kan det tyckas konstigt att besökarna flockas kring en staty av ett salladskålhuvud i grönvit jadeit. Men vad "Mona Lisa" är för Louvren är salladskålen för Palatsmuseet. Den säljs på oräkneliga T-shirtar och vykort. Nästan lika populär är en sten av jaspis som är på pricken likt ett stycke sidfläsk kokt i soja.

– Kålhuvudet blev känt för det är ett föremål folk känner att de kan relatera till. Det andra är svårare för vanligt folk att engagera sig i, säger Sylvia Feng-i Sun, presstaleskvinna för museet.

Peking anser att Taiwan är en utbrytarprovins som ska återförenas, med våld om så krävs. Det är en potentiell krigshärd som i årtionden oroat världen, inte minst för att en konflikt troligen skulle dra in USA på Taiwans sida.



Relationen över sundet har dock förbättrats dramatiskt sedan i maj 2008 då Taiwan fick en ny president, Ma Ying-jeou, från Nationalistpartiet. Han vill normalisera relationerna till Kina.
I höst kommer Förbjudna staden att för första gången göra ett direktlån till Taipei. I februari ska museidirektören Chou Kung-shin besöka Peking och sondera möjligheterna för utökat samarbete. Möten på så hög nivå hade varit otänkbart under den tidigare taiwanesiske presidenten Chen Shui-bian, vars självständighetsivrande parti DPP var en nagel i ögat på Peking.

För Peking har numera Taipeimuseet paradoxalt nog blivit ett argument för käpphästen att Taiwan är en del av Kina. Men Taipei vågar fortfarande inte skicka några föremål i motsatt riktning, av rädsla för att de ska bli beslagtagna.

– Det är ingen tvekan om att det är vi som har rätt till samlingen. Den tillhör oss, Republiken Kina. De är Folkrepubliken Kina, säger museidirektören Chou. Hon säger det som en självklarhet, men varken Peking eller FN erkänner Republiken Kina. Det vore onekligen fantastiskt att kunna se en gästutställning i Förbjudna staden. Men den rykande askan från det kinesiska inbördeskriget blockerar än så länge vägen.



by OLA WONG Publicerad 28 februari på Sydsvenskan

(foto by Vitaiwan)

情報網

各行各業

最新文章

搜尋

連絡我們