主選單

登入

Om Taiwan : Översättarens bragd gav oss litterär skatt - Hongloumeng

發表人 vitaiwan 於 2011/9/14 15:00:00 (2037 人讀取)

14 september 2011 kl 02:00, uppdaterad: 14 september 2011 kl 10:17

KINAS PROUST. Idag får Pär Bergman ett välförtjänt pris från Vetenskapsakademien för sin översättning av ”Drömmar om röda gemak” – ett kinesiskt verk från 1700-talet som saknar motsvarighet i världslitteraturen.

Pär Bergmans rikt annoterade tolkning av den kinesiska 1700-talsromanen ”Hongloumeng” är ett storverk, som måste betraktas som en betydande milstolpe i den svenska översättningslitteraturen, jämförbar med Gunnel Vallquists översättning av Proust och Carl August Hagbergs tolkning av Shakespeares samlade dramer. Översättningen, som omfattar 3543 sidor, bär huvudtiteln ”Drömmar om röda gemak” och utgavs på Atlantis förlag under åren 2005–2011 i fem volymer – ”Guldåldern”, ”Silveråldern”, ”Kopparåldern”, ”Järnåldern” och ”Stenåldern”.



Den delvis självbiografiska romanen ”Hongloumeng” skrevs av Cao Xueqin (ca 1715–1763), som av någon oförklarad anledning aldrig lyckades avsluta sitt mästerverk. De sista 40 av romanens 120 kapitel har tillskrivits Gao E (1740–1815). Romanen ger en uttömmande skildring av en förmögen och ansedd ämbetsmannafamilj, som småningom råkar på obestånd. Mot bakgrunden av denna samhällsskildring utspelas det romantiska och tragiska kärleksförhållandet mellan Baoyu, den unge sonen i familjen, och två av hans kvinnliga kusiner Daiyu och Baochai. Denna skildring präglas av djup förståelse för den romantiska kärlekens psykologi, som saknar motstycke i den kinesiska skönlitteraturen.

Pär Bergman framhåller att ”Hongloumengs” författare har målat upp en enorm fiktiv värld, som lär oss mer om kejsartidens Kina (omkring 1700) än kanske något annat verk. Bergmans val av titel för romanen avviker från den som använts av samtliga tidigare översättare (”Dream of the red chamber”, ”A dream of red mansions”, ”Le rêve du pavillion rouge”). Bergman hävdar, helt visst med rätta, att hans titel ”Drömmar om röda gemak” korrekt återger den titel som Cao Xueqin valde, när han utblottad lade sista handen vid sitt verk och drömde sig tillbaka till sin ungdom, till stor del tillbragd i kvinnornas gemak i släktens storslagna palats.

”Hongloumeng” har hittills översatts till 18 språk. Till de främsta översättningarna hör David Hawkes och John Minfords översättning med romanens alternativa titel ”Shitou ji” (”The story of the stone”). Hawkes övergav sin professur vid Oxford University för att kunna ägna hela sin tid åt översättandet. Efter att ha översatt de 80 kapitel, som författats av Cao Xueqin överlät han åt sin svärson John Minford att översätta resten.



Pär Bergman var väl rustad för detta krävande översättningsverk. Efter studier vid Uppsala universitet i ämnena historia, statskunskap, litteraturhistoria med poetik, nordiska språk, pedagogik, franska och italienska, samt licentiatavhandlingar i såväl litteraturhistoria som romanska språk, disputerade han 1962 i ämnet litteraturhistoria med en avhandling på franska om italiensk och fransk futurism (”’Modernolatria’ et ’simultaneita’ – Recherches sur deux tendances dans l’avant – garde littéraire en Italie et en France à la veille de la première guerre mondiale”), en avhandling som gav honom docentkompetens och som har prisats av stränga kritiker som Kjell Espmark och Ulf Linde. Bergmans futuristiska studier fick en fortsättning i verket ”Il futurismo italiano e il futurismo russo” (1976). Hans intresse för fransk litteratur har resulterat i inträngande studier av Apollinaire och Blaise Cendrars.

Under åren 1962–98 tjänstgjorde Pär Berman som lektor i svenska och historia vid Rudbecksskolan i Sollentuna. Hans stora intresse för språk gjorde att han på egen hand lärde sig ryska och påbörjade självstudier i kinesiska. På 60-talet väcktes Bergmans intresse för rysk litteratur, speciellt för presentationen av föredömen/hjältar i läseböcker från revolutionstiden. När kulturrevolutionen utbröt i Kina beslöt han sig för att studera hur mönstergestalter presenterades i kinesiska läroböcker och tidningar. 1975 skrevs han in som studerande i kinesiska vid Stockholms universitet, där han vid sidan av sin lärargärning med stor iver och lika stor framgång gav sig i kast med både det moderna och det klassiska kinesiska språket.

Pär Bergman har själv berättat att han under sin studietid vid Uppsala universitet aldrig kom i kontakt med litteratur skriven på icke-europeiska språk. Under studieår i Paris (1957–58) samt Rom och Florens (1959–60) stötte han på den där ofta omtalade och prisade romanen ”Hongloumeng”, som tidigt hade översatts till de stora europeiska kulturspråken. Detta ledde till att han anskaffade standardutgåvan av romanen, som kom att tjäna som lärobok i hans privata studier i kinesiska.



Efter flera genomläsningar blev han övertygad om att romanen var ett verkligt mästerverk och i många avseenden helt unikt. Ett av de märkligaste dragen i romanen är den magiska realism som 200 år senare skulle förnya den latinamerikanska romanen. ”Hongloumengs” första kapitel skildrar hur gudinnan Nüwa i tidernas början beslöt sig för att reparera himlen, som hotade att rasa samman. Till den ändan smälte hon ner och omformade 36501 stenblock vid De oändliga stupen i Ödemarksbergen. De stenblock som Nüwa hanterade gick sannerligen inte av för hackor: varje block mätte tolv famnar i höjd och 24 famnar i längd och bredd! Men jämmer och elände! Nüwa behövde bara 36 500 block för sitt bygge, varför en sten blev över.

”Denna sten, som hade genomgått omsmältnings‒ och omformningsprocesserna, hade både anda och liv och besatt magiska gåvor. Den kunde röra sig helt fritt och kunde göra sig stor och liten efter behag. När den såg att alla de andra stenarna hade fått vara med att laga himlen men att den själv inte ansetts värdig, kände den såväl förtret som skam och sörjde bitterligen både dag och natt.”

Till all lycka för den sorgsna stenen råkade en buddhistmunk och en daoist komma vandrande från fjärran. När de fick syn på det rena stenblocket, ”som nu hade gjort sig litet och antagit formen av en sådan där prydnad som man ofta hänger på en solfjäder”, sa munken skrattande:

”Du ser i sanning ut att ha magiska egenskaper, men du saknar förvisso värde så länge ingen rekommenderar dig! Jag ska rista in några tecken, som får folk att förstå vad det är för speciellt med dig och sedan ska jag föra dig till Glansens och Överflödets rike, Poesins och Skönhetens land, Blommornas och Trädens förlovade trädgård, Civilisationens och Aristokratins hemtrakt.”



Efter åtskilliga eoner råkade en daoist i sitt sökande efter odödlighet hamna vid De oändliga stupen och fick där syn på ett väldigt stenblock, försett med en lång inskrift, som han kopierade från början till slut, i syftet att publicera texten. Manuskriptet hamnade småningom hos Cao Xueqin, en fattig skolar som hade sett bättre dagar. Denne läste berättelsen tio gånger, redigerade den fem gånger, indelade den i kapitel och tillfogade kapitelrubriker.

Huvudpersonen i romanen, den unge Baoyu (Kostbar jade), föds med stenen i munnen, nu i formen av en jadeamulett. Strukturellt framstår stenen som romanens A och O och Bergman förknippar jadeamuletten med vår inbillningskraft och därmed med litteraturens förmåga att nå längre än verkligheten in i det hemliga.

Efter att ha ägnat 90-talet åt förberedelser tog Bergman itu med översättandet den 11 januari 2000, dagen efter att ha varit nära att drunkna under en skridskofärd på Mälaren. I tre år arbetade han sedan träget på sin översättning, ofta 8–10 timmar om dagen. Han har själv beskrivit de tre åren som de lyckligaste i hans liv. De digra volymerna publicerades i rask takt: ”Guldåldern” 2005, ”Silveråldern” 2007, ”Kopparåldern” 2009, ”Järnåldern” 2010 och ”Stenåldern” 2011. (För valet av volymtitlarna säger sig Bergman ha influerats av Hesiodos uppdelningar av det mänskliga samhället i allt mindre värda världsåldrar).

Berman såg som sin första uppgift att skaffa sig ett grepp om författaren Cao Xueqins författarattityd. Redan i romanens första kapitel framstår författaren som en utpräglad, och samtidigt mycket humoristisk, skeptiker, som gärna, likt Cervantes, uttryckte sig i ironiska vändningar. Bergman har strävat efter att i sin översättning inte blockera läsarens förmåga att själv tolka ironin/icke-ironin i det lästa.



Romanen omfattar 421 namngivna personer, 232 män och 189 kvinnor, 150 fler än persongalleriet i Shakespeares samlade dramer. Omkring tio manliga romanfigurer, och tre gånger så många kvinnliga, kännetecknas av individualiserade röster och språkvanor, som det gäller för översättaren att särskilja. Tjänarna och andra som inte tillhör medlemmarna av de aristokratiska familjerna talar språk av varierande vulgaritet, något som också måste framgå av översättningen. Bergmans variation mellan skall/ska, mig/mej, lade/la, säga/säja har nog förbryllat förlagsredaktören.

När det gäller översättarens ”tre trohetskrav”, mot författaren, mot texten och mot läsaren, har Bergman vist nog valt att prioritera troheten mot och omsorgen om läsaren. En viktig uppgift för översättaren är att skapa förutsättningar för en dialog mellan översättningen och dess läsare, av samma slag som den som i bästa fall existerar mellan originalverket och dess läsare. Det ligger i översättandets natur att läsaren måste bibringas uppfattningen att 1700-talets kineser talade modern svenska.

Frågan om något västerländskt litterärt verk kan jämföras med ”Drömmar om röda gemak” måste besvaras nekande. Bergman hänvisar till ”På spaning efter den tid som flytt”, en titel som skulle passa också ”Hongloumeng”. Den europeiska litteraturen äger ju flera stora släktkrönikor, som ”Huset Buddenbrook” och ”Forsytesagan”, men dessa täcker bara en bråkdel av vad ”Hongloumeng” gör. Vissa verk av Balzac rymmer både realism och magi och detsamma gäller vissa delar av ”Törnrosens bok”. Närmare till hands ligger den latinamerikanska magiska realismen. Men stort sett måste ”Hongloumeng” betraktas som en unik litterär skapelse.



”Hongloumeng” har en synnerligen invecklad tillkomsthistoria och kommentarlitteraturen kring verket har vuxit ut till en speciell litterär bransch av enorma proportioner, som på kinesiska kallas hongxue (”redology”, på svenska ”rödforskning”). Den främste forskaren på det fältet är Zhou Ruchang (född 1918), som har ägnat ett långt liv nästan uteslutande åt utforskandet av romanen. Pär Bergman har berättat för mig att han blev mycket glad när han erfor att Zhou Ruchang delar hans syn på tolkandet av romanens titel.

En av tvistefrågorna var länge vem som har författat romanens sista 40 kapitel. I en textkritisk studie från 1927 försökte den kinesiske forskaren Hu Shi bevisa att dessa 40 kapitel skrivits av Gao E (1740–1815). Den uppfattningen accepterades av en enhällig forskarkår. Vissa manuskriptfynd från 1959 kan möjligen tolkas som belägg för att Cao Xueqin har skrivit hela verket. Den svenske sinologen Bernhard Karlgren gjorde ett inlägg i debatten 1952 (”New excursions in Chinese grammar”), i vilket han jämförde förekomsterna av vissa grammatiska företeelser i de två delarna av romanen. Av undersökningens resultat drog Karlgren slutsatsen att Cao Xueqin var författare till hela verket.

Pär Bergmans översättning har ännu inte rönt den uppskattning från recensenters sida som verket förtjänar och det är kanske inte så underligt med tanke på dess omfång. Jag finner det mycket glädjande att Atlantis förlag ännu en gång visat att det sätter litterär kvalitet framför pekuniär framgång. Jag finner det också tillfredsställande att Pär Bergman har tilldelats prestigefyllda priser av såväl Svenska Akademien som Vetenskapsakademien.



by Göran Malmqvist
SvD

Göran Malmqvist är professor em i sinologi vid Stockholms universitet och ledamot av Svenska Akademien samt Kungliga Vetenskapsakademien.

Foto from: Web foto

情報網

各行各業

最新文章

搜尋

連絡我們